Är ditt barn introvert?

Det är okej att gilla ensamaktiviteter och att bara ha några få kompisar. Låt ditt barn vara den det är. Trygga barn lyckas faktiskt med det mesta!

Linus Jonkman gillar inte att prata i telefonen, för att uttrycka det milt. Det läser jag i hans bok, Introvert – den tysta revolutionen, timmarna innan jag ska intervjua honom … via telefon. Då är det lite sent att ta sig ner till Ängelholm där han sitter i solen. Jo då, samtalet inleds med vädersnack. Vi lyckas alltså pricka av två saker inom loppet av några minuter på listan över saker som en introvert person ogillar: Telefon och kallprat. Men Linus skrattar, han har ju tränat i större delen av sitt liv på att maskera sitt introverta jag.

– Det är att vara extrovert som är normen i vårt samhälle. Det ställs krav på att vi ska vara utåtriktade, ta plats och kunna socialisera med alla andra när som helst. I fjärde klass blev det tydligt för mig att det var just det som krävdes för att få vara med.
Linus berättar om minnet från skolgården. Det ringde in från rasten och alla rusade in. Han stod kvar och insåg att det enda han visste om klasskompisarna var deras namn. Det var första gången han kände sig ensam.

– Jag bestämde mig där och då för att jag skulle passa in. Jag tog på mig rollen att bli klassens clown och det funkade. Med humorns hjälp kunde jag vara ytlig och ändå vara med i det sociala sammanhanget. Sedan dess har jag tyvärr lagt mycket tid på att bete mig som den jag inte var, ända tills för några år sedan.

Foto: Mickael Tannus
Foto: Mickael Tannus

Låtsasextrovert
Tyvärr är det ofta så att vi tvingas vara någon vi inte är genom skolåren och långt upp i vuxen ålder. För Linus blev anpassningen så inarbetad att han glömde bort vissa sidor hos sig själv. Som vuxen gick han i många år och trodde att han var udda för att han inte trivdes i sociala sammanhang. Att det var något fel på honom eftersom han kunde känna sig förbrukad i flera dagar efter ett mingel.

– Jag gillar ensamaktiviteter och det gjorde jag även som barn. När vi är små är det okej att sitta och rita eller göra något för sig själv. Även om vi sitter och ritar med en kompis är det helt okej att inte prata. Men när vi blir större kommer kraven att vi ska umgås. Och som vuxen är det svårt att få förståelse från omgivningen om man föredrar aktiviteter som är befriade från sociala inslag.

Att vara introvert är inte detsamma som att vara osocial eller blyg. Introverta värdesätter relationer lika mycket som alla andra. Däremot föredrar de mindre grupper och att ha djupare relationer med få än ytliga med många. Att vara blyg har heller ingen automatisk koppling till att vara introvert.  Eller till att vara extrovert heller för den delen. Blyghet handlar om att vara obekväm för uppmärksamhet. Det är skillnad rent neurologiskt, menar Linus.

– Tänk dig en föreläsning och att du är sen. När du kommer är den redan igång. Den blyga personen drar sig för att överhuvudtaget gå in. Tanken på att få allas blickar på sig känns skrämmande. Den introverta, som inte är blyg, har inga som helst problem att gå in och sätta sig. Däremot är den introverta överhopad av dopamin efter halva föreläsningen och har ett stort behov av att gå ut därifrån.  Han blir utmattad.

Aldrig uttråkad
En introvert person har lika mycket energi som en extrovert. Men en extrovert har ett större behov av social aktivitet. En introvert lägger energin på annat och blir därför sällan uttråkad.
– Inga av de aktiviteter jag ägnade mig åt som barn var beroende av någon annan. Jag var fullt nöjd med mina egna fantasier och tankar. Byggde jag med lego så var det skapandet som var målet, att få gå helt in i det. För min extroverta kusin var målet däremot att leka med det vi byggt. Jag har fortfarande det behovet, att få snöa in, och därför är till exempel läsandet viktigt för att jag ska få sinnesro.

I ett samhälle där det är norm att vara extrovert är det tufft att vara introvert. Skolan idag kräver annat av eleven än att bara skriva bra på prov. Ta plats, prata och arbeta i grupp är exempel på sådant som vägs in. Som förälder är det lätt att man knuffar fram barnen fast de inte alls vill. Vi vill våra barn väl men ibland blir det fel. Vi kan bidra till att skapa stress och social ångest när vi uppmuntrar barnen att ta plats, sjunga på släktträffar eller ständigt påpekar att de borde vara med kompisar.
– Det påverkar också barnets självkänsla negativt när vi försöker få barnen att vara något som de inte är.

Det bästa med Linus bok, förutom att den bjuder in till många skratt, är att ordet introvert lyfts fram och att fördomarna skalas av. Många har fått en förståelse för sig själva eller för någon i sin närhet. Linus berättar om en förälder som slutat överösa sonen med frågor om hur dagen varit direkt när han kliver innanför dörren. Istället får sonen gå in på sitt rum för att få vara ifred en stund först.
– Jag har själv ett extrovert barn och ett introvert. Det handlar om att lyssna och respektera. Skapa utrymme och den tid som det enskilda barnet behöver.

För som Linus skriver i ett av sina blogginlägg; ”Tystlåtna barn blir inte röstlösa i livet för att vi låter dem välja sin egen roll. Låt dem hitta sitt forum, sin röst och sin egen stam. Det är ett tankefel att tro att de talade ordet är den enda kanalen.”
Frågan jag ställer, men som ännu inte finns svar på är; hur många barn med en introvert personlighet får idag en felaktig diagnos …
Linus Jonkman:

Har skrivit flera böcker om bland annat ledarskap. 2013 gav han ut boken Introvert – Den tysta revolutionen.
Bor: I Ängelholm
Familj: Extroverta frun Hanna samt tre barn
Linus om att ladda batterierna: Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan skapas genom frånvaron av människor. Är du som jag, introvert, är det där du finner din energi, din kreativitet och din livsglädje. Det handlar inte om ensamhet. Jag kallar det självsamhet, njutningen i att vara själv.