Hur kan vi leda och stötta våra barn i det samhälle de växer upp i? Pamela von Sabljar ger tips.
Vi lever i en tid av transformation. Den teknologiska och kulturella utvecklingen har gett oss fler möjligheter och val än någonsin. Vi ställs ständigt inför val och behöver kunna fatta beslut och välja utan att styras av vår rädsla att misslyckas.
Våra barn och unga behöver, i den samhällstid som de växer upp i, utveckla förmågan att kunna avdramatisera misslyckande. När saker blir mer komplexa, föränderliga, osäkra och där olika perspektiv är sanna samtidigt blir omgivningen mer svårhanterlig, ogreppbar och utmanande. Fler misslyckande kommer med stor sannolikhet som ett brev på posten för våra unga.
Hur kan du som förälder leda och stödja ditt barn i detta?
Nr. 1
Ge barnet möjlighet att träna tacksamhet. Vår hjärna är utifrån evolutionen mer negativ än positiv för den är designad att söka sig mer bort från risk än mot möjlighet för det har ökat vår chans till överlevnad. När vi tränar tacksamhet ger vi vår hjärna en plusboost och det resulterar i att vi fokuserar på möjligheter och lösningar istället för brister och problem. Det gör oss även mer empatiska och ökar vår medkänsla.
Hjärnan är som en muskel, ju mer vi tränar desto starkare blir utvecklingen av den förmåga vi fokuserar på.
Tacksamhet innebär att vara tacksam för precis det som är just nu och inte för det vi önskar i framtiden. Fokus på allt det vi uppskattar. På vilket sätt kan du som ledare för ditt barn införa vanor som gör att ni fokuserar på tacksamhet?
En studie vid Harvard Universitet föreslår olika vanor, allt ifrån att börja morgonen med att skriva ned vad du är tacksam för, till tacksamhetsceremoni vid kvällens middagsbord eller att vid sagostunden skicka ett sms till någon som du och ditt barn vill uttrycka tacksamhet till.
Vanor av tacksamhet boostar hela kroppen med må bra hormoner, vilket är perfekt i vintermörker och samhällstiden vi lever i.
Nr. 2
Avdramatisera misslyckanden när du eller ditt barn misslyckas.
Det är sällan misslyckandet i sig som är problemet utan känslorna som är kopplade till att ha misslyckats som får oss att tappa lusten och att inte våga anta utmaningar. Vi kan avdramatisera misslyckande genom att aktivt synliggöra dem, visa hur vi kan lära oss från dem och göra dem till en naturlig del av lärandet. Skillnaden sker inte när vi pratar om att misslyckande är naturligt, utan när vi är förebilder och själva vågar misslyckas inför våra barn.
Det finns innovationsföretag där man firar misslyckanden och belönar de som misslyckats med högre lön. Allt för att skapa en mer lustfylld kultur där man vågar ta större risker och utvecklas snabbare helt enligt forskningsperspektiv kring mindset från Carol Dweck.
När misslyckades du och ditt barn senast? Hur förhöll du dig till det?
Förstärkte du föreställningen att misslyckande är fel genom att skapa drama? Eller avdramatiserade du det och därmed förstärkte föreställningen att misslyckande är en naturlig del av lärandeprocessen och en förutsättning för utveckling?