Det är skitjobbigt faktiskt. Det här med att vara förälder till ett barn med en funktionsnedsättning, som en utvecklingsstörning.
Eller till ett barn med andra funktionsuppsättningar än vad som fungerar att ha inom skolans ramar. Det är både smärtsamt och tufft. Och nu menar jag inte de här sakerna som att det är en kamp att få det att fungera i skolan och alla övriga kontakter som vi funkisföräldrar oftast har kring sitt barn. Jag menar inte heller att det ställer helt andra krav på hela familjen för att vardagen ska fungera.
Det jag tänker på nu är att du ska stå ut med blickar, kommentarer och suckar. Och det där tysta som blir när rädslan har sitt grepp och styr människan. När min yngsta dotter var liten och vi gick till sandlådan med hinkar och spadar tog andra föräldrar sina barn därifrån. När vi var ute och gick tittade folk snett på mig för att jag hade mitt barn i en sittvagn. Det hände faktiskt att jag blev utskälld för att jag hade ett ”så stort barn” i en vagn och inte lät henne gå själv. Det gör ont. Förbannat ont. Du vill skydda ditt barn från allt detta samtidigt som du smärtsamt inser att du måste rusta ditt barn för just detta.
Jag skulle kunna skriva en bok om sådana situationer men det är inte det viktiga just nu. Jag läste artikeln igår om föräldrar som var emot Rocka sockorna. Som funkisförälder är jag inte helt förvånad. Det finns alltid idioter. Och då menar jag INTE dem som inte vill ha olika strumpor på sig av olika skäl. Det jag pratar om är attityden. De allra flesta människor vill dock kunna bemöta och förstå. Det är min övertygelse. Det som gör mig jävligt ledsen och arg är att förskolan valde att lyssna och ställa in. Ja, de ändra sig sedan på grund av annan förälder som fick ta ytterligare en kamp! Men allvarligt. Om inte de som är satta att utbilda utifrån vår värdegrund kan stå emot enskilda föräldrars tyckande om att lyfta Downs syndrom-dagen så är det illa. Vi har en bra bit kvar när det gäller att ”göra” allas lika värde och inte bara snacka. Tänk själv. Hos mig blev ett planerat gruppboende stoppat av blivande grannar. Det går som en röd tråd detta med omgivningens rädsla. Bokstavligen; från sandlådan till det är dags att flytta hemifrån. Vi behöver ”rocka sockor” varje dag. Och mer därtill. Vi har en bra bit kvar till ett samhälle där alla får plats. Men det börjar med dig själv. Kom ihåg det.