Om ditt barn beter sig på ett sätt som är negativt är det lätt att bara sikta in sig på att få bort beteendet. Men Petra Krantz Lindgren vill hjälpa föräldrar att förstå vilka behov, och känslor, som ligger bakom.
Text: Anna Fredriksson Illustration: Linda Karslsson
Vad gör man åt barns syskonbråk? Hur ska jag få mitt barn att sluta hänga framför en skärm hela tiden?
Det är standardfrågor som Petra Krantz Lindgren får när hon håller i föräldrautbildningar eller föreläser.
Och som hon vägrar svara på. Hon ger i alla fall inte några enkla knep eller lösningar. Hon vill få föräldrar att tänka steget längre, och se bakom negativa beteenden hos barnen.
– Syskon bråkar av olika anledning. På samma sätt som det inte finns en anledning till att barn uppslukas av skärmen. Alltså finns det inte en lösning. Jag vill hjälpa föräldrar att förstå varför just deras barn bråkar, vad just de behöver göra, säger Petra Krantz Lindgren.
Barn är människor på samma sätt som vi vuxna. Vi ska inte göra på andra sätt när vi möter barn, än när vi möter vuxna.
– Vi har samma grundläggande behov, samma uppsättning känslor, alla längtar efter att bli sedda och få kontakt. Både barn och vuxna upplever sorg, oro, glädje, rädsla, förväntan, ilska, irritation och en massa andra känslor.
Svar inom dig
Petra har döpt sin blogg till: en annan du. Det kommer av en historia hon hört om en indianstam där man hälsade på varandra med den frasen.
– Jag utgår från att mitt barn är en annan jag.
När Petra fick sina egna barn, som nu är 15 och 13 år, tog hon fasta på Anna Wahlgrens Barnaboken.
– Den hjälpte mig jättemycket tyckte jag, och jag hängde mycket på hennes forum.
Så kom en inbjudan till en föräldrautbildning.
– Jag trodde jag hade koll på läget, men utbildningen blev en käftsmäll.
Där fick hon frågan vad som var viktigt för henne och insåg hur lite hon hade litat på sig själv. Hon hade hela tiden försökt ta reda på vad Anna Wahlgren skulle gjort när en ny situation uppstod.
– Det blev en lång och delvis smärtsam process, där jag fick omvärdera mycket och inse att det inte fanns ett svar som var rätt. Men det var en härlig känsla att upptäcka att jag kunde logga in i mig själv och hitta svaren där.
Petra Krantz Lindgren var föräldraledig från Statskontoret där hon jobbade med utredningar och statistik. Men hon är utbildad beteendevetare från början och hade forskat om politisk psykologi. Nu utbildade hon sig bland annat i i Aktivt föräldraskap och hos den danske familjeterapeuten Jesper Juul.
I dag jobbar hon med föräldrautbildningar och skriver.
– Inspiration hämtar jag från alla håll. Jag vill inte bli en ny guru, så att alla ska göra som Petra Krantz Lindgren. Jag vill hjälpa föräldrar att hitta sina egna svar utifrån egna frågor och egna barn.
Vad vi som föräldrar säger och gör har betydelse för hur våra barn ser på sig själva och vad de känner inför sig själva. Och principen är enkel i teorin: behandla ditt barn som du själv vill bli behandlad.
Vem vill bli hotad: ”Om du inte plockar undan efter dig får du inte titta på tv”. Eller få höra någon skrika ”usch” och ”fy” när man gör något fel?
Ändå händer just det i praktiken i många hem. Fast vi vill så väl.
”Hur stärker jag mitt barns självkänsla?”, är en fråga som Petra får ofta, för självkänsla är något som vi föräldrar så gärna vill ge våra barn.
– Jag tror vi hamnar snett om vi börjar leta efter metoder. Det kan vara olustigt att vara föremål för det och det finns inga knep. Upplevelsen av att vara värdefull får näring i relationer som betyder mycket för oss. Om min familj och mina vänner bryr sig om och intresserar sig mycket för mig då känner jag mig värdefull.
Och därifrån byggs självkänslan.
– Självkänsla är ingenting som vuxna kan ge barn. Att utveckla en sund självkänsla är en process hos barnet. Föräldrar och andra kan ge näring till processen.
Jämföra sig
Petra pratar mycket om hur vi kan utveckla relationer så att alla inblandade mår bra. Förmedla att vuxna och barn är lika mycket värda och leta efter lösningar som kan tillfredsställa både barnets och den vuxnes behov.
– Den som är viktig och värdefull precis som alla andra behöver inte heller känna att hon duger mer än alla andra.
En person med sviktande självkänsla jämför sig med andra och strävar efter att hitta fel på dem.
”Ha ha! Jag hade bättre på matteprovet än Joar. Han kunde inte ens räkna ut de lätta divisionstalen!”.
Ibland lyckas man, ibland lyckas man inte, utan hittar istället flest fel på sig själv.
”Nova är mycket bättre än jag på att rita!”
Att barn ska veta att de duger även om ingen berömmer deras prestationer och att kunna ta kritik på ett konstruktivt sätt, det ligger Petra särskilt varmt om hjärtat.
– Jag har själv vuxit upp och trott att mitt värde ligger i andra människors bedömningar av mina prestationer, att beröm är det som ger livet mening och att kritik betyder att man är misslyckad.
Många föräldrar har lärt sig att det är bättre att säga: ”Vad fint att du ritar” och berömma handlingen istället för: ”Vad fint du ritar.”
Men bedömningen finns kvar även om vi uttrycker oss så.
– Vi har gått från att ”du är så duktig till att du gör så bra”. Men jag tar fortfarande på mig rollen som bedömare. Vad ger mig den rätten?
Varför inte istället visa intresse för barnet?
– Det är väl mycket mer spännande att ta reda på till exempel vad barnet tänker om sin teckning? Vad hon kände när hon ritade den. Visa att jag är intresserad av dig, jag är nyfiken på dig.
Om vi säger ”Vilken vacker röd färg” då tar samtalet slut där. Men om vi ställer en fråga då fortsätter kommunikationen.
– Barnet njuter mera av att jag är intresserad av hur hon tänker än av att veta hur jag tänker. Jag vill lära barnen att de är viktiga och intressanta oavsett om de gör bra i mina ögon. Jag tror att mycket beröm kan ge överrepresentation i utbrändhetsstatistiken senare. Jag vill bygga barnen inifrån.
Att våga nytt
Med en sund självkänsla är det förhållandevis lätt att testa nya saker och riskera misslyckanden. Som att sjunga solo på skolavslutningen trots att man inte vet vad de andra kommer att tycka. Men om självkänslan sviktar tvivlar man på att man duger och kopplar det egna värdet till prestationen. För att slippa misslyckas är det säkrare att välja att prestera på trygga områden.
Att jobba med positiv förstärkning, med att bestraffa och belöna olika beteenden, som har varit populärt i en rad föräldrautbildningar, är ingenting för Petra Krantz Lindgren.
– Tanken på att min partner skulle ge mig en guldstjärna om jag gick ut med soporna känns olustig, och då räknar jag med att guldstjärnesystem är rätt olustigt för mitt barn också. Jag är mer intresserad av att förstå. Om mitt barn har ett negativt beteende, då är det något som är fel i barnets liv.
Barnets beteende är ett sätt att försöka lösa ett problem som hon har. Då måste vi först försöka förstå problemet. Och sedan hjälpa, menar Petra.
”Jag vill inte” eller ”Varför ska du bestämma allt?”
En vanlig föräldrareaktion på det som vi brukar kalla trots, är att sätta gränser, och möta barnets behov av självständighet med fler regler.
– Om det är barnets behov av självständighet som ligger bakom beteendet, då tar man inte alls hänsyn till det. Kampen som följer kan tära både på barnets och den vuxnes självkänsla, säger Petra.
Om man istället avleder uppmärksamheten och ignorerar beteendet kan resultatet bli att barnet tvivlar på om det ens är värt att tas på allvar. Ingen lyssnar ju.
– Att ta barnet på allvar är att fundera över lösningar i hela livssituationen. I det här fallet kan det handla om att se vad treåringen, eller tonåringen, kan få bestämma över själv och låta barnet bidra med sin kompetens.
Kanske bestämmer föräldern bara en massa av gammal vana.
– När föräldrar får klart sig för att barnet med sitt beteende försöker berätta en viktig sak blir många superlyckliga. Då blir det som händer mer begripligt.
Tid tillsammans
För att må bra tillsammans behöver vi tid tillsammans.
– Åtminstone tio minuter varje dag när vi gör någonting som att leka gömma nyckel, läsa en bok, spela tv-spel eller dricka te tillsammans. Det är inte så noga vad, bara något som alla, eller en stor del av familjen, kan ställa upp på. Tio minuter, och det går såklart att hålla på längre, men utan avbrott för telefonsamtal eller sms. Tio minuter utan frågor som ”Vad åt du till lunch idag?” och ”Har du packat gympapåsen?”.
Det är också viktigt hur inbjudan till det man ska göra tillsammans framförs. Petra menar att många föräldrar framställer samvaro som ett erbjudande:
”Jag kan läsa en saga för dig nu om du vill”
– Jag tror det blir mer värdefullt om föräldern verkligen visar att hon vill vara med barnet.
Och så gör hon en jämförelse med om vår partner säger:
”Jag kan ha sex med dig ikväll om du vill.”
Och det låter ju sådär. Vem blir sugen då?
– Upplevelsen av ömsesidighet och likvärdighet är viktig. Jag personligen skulle föredra att höra: ”Jag längtar efter att ha sex med dig ikväll. Har du lust?”
Först när vi förstår barnets behov och känslor bakom ett negativt beteende kan vi förändra på ett bra sätt
Frågan om diagnoser styr Petra Krantz Lindgren snabbt förbi.
– Självklart kan en diagnos vara viktig för att hjälpa en förälder – och barnet själv – att förstå vad barnet behöver. Men till syvende och sist måste vi ändå förstå varje barn som en egen individ och då räcker etiketter som autism och adhd inte hela vägen fram. Frågan behöver ändå alltid vara: Vad behöver just det här barnet?
Men om problemet finns hos mig som förälder? Eller i hur vi har det hemma?
– Då kan man som förälder inse att – oj, det handlade visst inte om barnen, utan om mig själv. Barnen svarar på det som vi omger dem med. Så min kurs kan bli en kurs i personlig utveckling. Det är svårt att förstå barnen om jag inte förstår mig själv.
Om jag som förälder inte vet vad som är viktigt för mig och helt plötsligt upptäcker att jag också har egna behov, det kan trigga igång en hel del.
– Från barnets beteende till barnets behov. Från barnets behov till de egna behoven. Min kurs handlar mycket om det. En på tjugo väljer att gå i terapi efter min kurs. Men det behöver inte alls bli så.
Ett coachande förhållningssätt är viktigt i kontakten med skolmiljön.
När barnen berättar om något som hänt, vill de väldigt ofta helt enkelt bli lyssnade på.
– Kanske vill de bara bli förstådda, inte ha lösningar, eller hjälp att formulera en åtgärdsplan. Bara för att barnen klagar eller uttrycker att något är jobbigt, betyder det inte att du som förälder ska lösa något.
Våga backa
Som förälder kan vi lära barnen att ta hand om sina egna problem, vi kan ta ett steg tillbaka, hjälpa till att fundera, se olika alternativ, och konsekvenserna av dem. Ställa frågorna.
– Hur kan du göra själv, för att ta hand om detta? Kan du prata med fröken eller med Kalle som retade dig? Hur tror du det blir om du gör det?
Vi kan låta barnen ta ansvar för små problem när barnen själva är små och för större problem när barnen själva är större.
– Självklart finns det situationer där vi vuxna nästan alltid behöver gå in och ta över, som vid destruktivt grupptryck eller om någon blir mobbad.
Vårt mål är inte att våra barn ska leva utan problem utan att de ska lära sig hantera de problem och utmaningar som de möter.
– Då kan inte vi gå in och ta över ansvaret. Då lär vi dem att det är vi som kan, och ska, lösa deras problem. Barnet ska känna att hon har huvudansvaret, men jag som förälder går bredvid och stöttar. Då visar jag att hon har makten över sina problem.
Ännu mer tänkvärda exempel och resonemang hittar du i Petra Krantz Lindgrens bok: Med känsla för barns självkänsla
Petra föreläser över hela landet, kurserna hålls bara i Stockholm
petrakrantzlindgren.se
”Föräldrar ska inte lära
barn att bli perfekta.
Föräldrar ska lära barn
att de duger som de är.”
Fia, 8 år