Det går inte att komma ifrån att sommarlovet innebär en hel del stress för många föräldrar. En stress som dessutom börjar innan påskäggen är tömda.
”Hur ska jag kunna meddela fritids om vilka veckor vi har semester när jag inte fått beviljat mina önskade veckor av min chef än?”, sa min granne upprört till mig. Och visst är det ett pussel. Det är flera lov under ett skolår. Det är 12-dagar och 15-dagar på förskolan. Och några klämdagar här och där. De flesta människor har inte flexibla arbetsdagar, möjlighet att jobba hemifrån och så vidare. Det krävs semesterdagar, mor- farföräldrar eller föräldrar som är skilda och som helst har en ny partner och där alla fyra vuxna tycker att gemensam semester med familjen kan skjutas på framtiden. Det säger sig självt att det är en utopi för de flesta. Och sedan har vi barn vars sommarlov är en nidbild av Bullerbyn. Det långa lovet kanske strider mot barns rätt att vara barn. (Jag unnar verkligen alla lärare sommarlovet, som inte är så långt som barnens! De har slitit varg och många gånger betydligt fler timmar än vad sommaruppehållet kompenserar för.) Men ur ett barnperspektiv undrar jag verkligen. Hör av er. alla ni, som lyckats motivera era barn med timmar av läxläsning på kvällarna med att det är 10 veckors sommarlov om 3 månader.
För ett antal år sedan intervjuade jag en politiker om 3-terminssystem. Han var emot det med argumentet att barn behövde 10 veckor för att återhämta sig. Jag minns att jag blev chockad då. ”Om vi låter barn ha ett liv där det krävs 10 veckor av återhämtning har vi ett samhällsproblem.” Idag är det tydligt att det är precis det vi har. Konsekvenser av långvarig stress drabbar unga. Det betyder att barn har för lite återhämtningstid. Vi kanske behöver se över resursen tid. Att fortsätta bygga på 8 timmars arbetsdag som det ”normala” kanske inte längre passar i det samhälle vi har idag. Ett samhälle som faktiskt kräver att vi som vuxna finns som närvarande coacher för barnen i en värld som är stor och komplex.