Hon smög med att hon lärt sig läsa eftersom hon älskade att bli läst för. Nu har Emma Karinsdotter skrivit en bok, speciellt för högläsning. Foto: Selma Grönlund
Pyttelite. Det är väl just så mycket, eller lite för all del, som gör den där skillnaden. Som att Emma Karinsdotter valde skrivandet till exempel.
– Jag älskar mitt jobb som projektledare för konsertarrangemang men jag älskar att skriva pyttelite mer, säger hon och visar just den pyttelilla skillnaden mellan tummen och pekfingret.
I arbetet med att göra upp turnéplaner och lägga budget för dessa mötte Emma dagligen olika artister som suttit och arbetat hela natten med sina grejer.
– Till slut längtade jag själv efter den där speciella blicken de hade efter en natts kreativt arbete. Den där lite dimmiga … och då älskar jag ändå mina Exceldokument! Men jag ville åt det där andra.
Till att börja med gick Emma ner lite i arbetstid. Pyttelite, för att använda Emmas mått på arbetstidssänkningen.
– Men skrivandet växte och jag ställde mig själv frågan om vad jag skulle ångra mest. Att våga och ge det ett försök och kanske misslyckas, eller att inte våga prova alls.
Det blev tjänstledighet och full fart på skrivandet av noveller. Även om Emma har anordnat konserter och festivaler sedan ”barnsben” så har också skrivandet varit en stor del av hennes liv under alla år.
– Jag skrev korta noveller som barn och jag ville bli publicerad i Kamratposten. Men det blev inte så. Däremot publicerades jag till slut i Kvällsposten, dit jag flitigt skickade in insändare och allt möjligt. Jag var 12 år och hade en lapp i min plånbok där jag hade skrivit att OM jag dör ska Kattförbannelsen publiceras i Kamratposten.
Läsa högt
Lisbet och Sambakungen är Emmas debut i barnboksgenren. Det är en bok som är skriven för att läsas högt. Den är underbart skruvad och humoristisk, precis som Hanna Gustavsson tillhörande illustrationer. Lisbet och Sambakungen började som en novell men blev snabbt längre. Den handlar om sjuåriga Lisbet som bor tillsammans med sin farmor Sambakungen och piratkatten Sixten. Lisbets föräldrar förverkligar sig själva ute i världen och skickar ett vykort ibland. Farmor är en väldigt excentrisk karaktär som har ett förflutet som hemlig agent – därav namnet Sambakungen. Hon älskar sig själv väldigt mycket och är galen i geléhallon. Jodå, hon har geléhallon i madrassen också och vill gärna sätta in dem på banken så de förräntar sig.
– Jag hade en väldigt lekfull och rolig research. Jag ringde till exempel till min bank och frågade om det här med att sätta in geléhallon. Räntan skulle bli 0.1 procent, berättar Emma och skrattar. Ett geléhallon om året per tusen hallon!
Farmor är hela tiden full av upptåg och är en mästare på rövarhistorier. Hon är livrädd för att ha tråkigt och för att Lisbet ska börja skolan och bli som alla andra. Men farmor har vänner, inte minst ex-flickvännen Agatha Fox, som hon ”tantsnuskar” med ibland. Och Lisbet, som känner sig ensam ibland, vill börja skolan och få en egen vän.
Tuff anpassning
För Emma innebar skolan en anpassning som hon inte riktigt klarade av. Det var att gå från att vara barn till att förväntas vara en flicka.
– Jag blev en rymmare. Jag gick till skolan men rymde hem så fort jag kunde. Jag gillade rasterna eftersom skogen var precis vid skolan och där byggde vi kojor.
Men Emma hade också en fristad i böckerna. Hon älskade biblioteket och både lärare och bibliotekarier uppmuntrade henne att läsa och diskuterade också böckerna med henne. Emma skrattar och berättar:
– Jag vet en bibliotekarie som länge försökte få mig att läsa Karin Boye. Hon kanske fattade på något sätt att jag var homo.
Emma älskade att bli läst för som barn och valde att lära sig läsa i smyg för att hennes mamma inte skulle sluta läsa högt. Men hennes kloka mamma genomskådade det men fortsatte läsa högt ändå. Det är också föräldrarna som bidragit till hennes aldrig sinande nyfikenhet.
– Jag har växt upp med så många excentriska personligheter runt om mig genom mina föräldrar. Det är som att ha haft tillgång till en hel buffé. Att man kan få vara vem man vill.
Nyfikenheten går igenom i boken och hon älskar ordvitsar och att leka med språket. Egenöron har farmor när hon inte vill lyssna på vad Lisbet säger och allöron blir då det motsatta. Lyckobildning istället för missbildning är väl ett ord som borde in i svenska språket liksom juliafton borde bli en ny högtid att fira den 24 juli!
Martin Widmark, som varit Emmas mentor, skriver på bokens baksida att Loranga och Masarin äntligen fått kompisar i litteraturen. Och det är bara att hålla med. Nu längtar vi efter del två så vi får veta hur det går när Lisbet börjar skolan och hur i hela friden farmor ska få dagarna att gå! Något som Emma inte kommer att lida av då planen är att skriva en triologi.
Nu finns också en lärarhandledning till boken, skriven av läsambassadören Anne-Marie Körling