Under januari ökar antalet ansökningar om skilsmässa markant. Marie Angsell, sakkunnig på BRIS i frågor om barn och familjer i kris, har tidigare blivit intervjuad i Skolfamiljen om växelvis boende. Nu finns artikeln att läsa här.
Vad är viktigast att tänka på när barnen bor växelvis?
– Barnen säger till oss att de önskar att föräldrarna ska göra det så enkelt som möjligt för dem, det ska vara så lite saker som möjligt att flytta mellan. Föräldrarna ska skapa kontinuitet i vardagen. Det är knepigt om man bara får gå på scouterna varannan vecka!
Barn vill också kunna vara med kompisarna oavsett vilken förälder man bor hos. Sedan vill man känna att båda ställena är ens hem, kan man inte få eget rum ska man i alla fall ha ett eget hörn, Inget barn vill känna sig som gäst eller sova i en gästsäng. Ekonomin kan göra skillnad efter en skilsmässa, kanske har den ena föräldern mindre pengar än den andra. Men det går att skapa tydlig tillhörighet ändå med lite fantasi. Kommunikationen mellan föräldrarna är viktig. Att ha två liv och flytta mellan föräldrar som inte pratar med varandra – det är väldigt påfrestande jämfört med om livet kan få hänga ihop. Föräldrarna måste åtminstone vara neutrala och ha hum om praktiska grejer så att inte barnet blir budbärare och onödigt belastat.
Den förälder som har en ny partner och kanske nya barn måste se till att ha egen tid med sitt barn och värna om den. Tid som är särskild från allt annat man gör. Det visar att den relationen fortfarande är egen. Det är väldigt lätt att slarva bort det!
Är det viktigt med lika regler på båda ställena?
– Det viktiga är att försöka fortsätta ha gemensamt föräldraskap, samarbeta och kunna prata med varandra. Pratar man om regler då har man ett samtal med barnet i fokus – det kan man gott hålla på med. Det viktigaste är inte att reglerna är lika utan att man inte diskvalificerar den andre föräldern. Man ska inte tala illa om eller ifrågasätta. För mindre barn är nog likartade regler viktigare. För äldre barn kan det rentav vara en fördel att det bjuds något annat hos den ena än hos den andre. Om barnet spelar ut de vuxnas olika regler mot varandra är det bara att ha is i magen.
Om man inte kommer överens, hur gör man då?
– Minsta möjliga som de vuxna måste försöka uppnå är att vara neutrala. Inte snacka skit eller ha stora konflikter som barnet får ta del av. Man måste inse att den andre också är barnets förälder. Det här kan man behöva hjälp med. På ytan kan det handla om sakfrågor som läggtider och maten, men det kan sitta mycket djupare. Kanske handlar det om sveket eller självkänslan. BRIS vill se mer och bättre stöd för föräldrar efter en skilsmässa. Den som är i kris behöver lättillgängligt stöd som finns precis framför näsan. Det orkar man inte själv ta reda på då. Jag skulle vilja se någon form av standarderbjudande vid en skilsmässa. Tre kuratorstider i handen för var och en vore bra. Nu är det fokus på relationen och att samarbeta. BRIS skulle önska mer fokus på föräldraskapet och barnet. Det skulle gynna hela systemet, den som blir stärkt i sitt föräldraskap har lättare att vara generös. Ett sådant stöd skulle förebygga vårdnadstvister. Tvånget att samarbeta med den andre kan vara kontraproduktivt – det tar över så mycket.
Vad är bra med växelvis boende?
Undersökningar visar att barn som har växelvis boende, just nu är det ungefär 160 000 svenska barn, mår ganska bra. De allra flesta, inte alla, vill ha båda sina föräldrar samtidigt. Om man inte kan det så har man i alla fall båda föräldrarna kvar med växelvis boende.
Vad säger barnen till Bris om att bo växelvis?
Barn känner, tänker och tycker en massa i samband med en skilsmässa. Det är vuxnas ansvar att fråga efter, lyssna på och ta reda på vad. Det gäller att verkligen vara lyhörd. Att vuxna är intresserade det märker vi också i våra kontakter. I vår vuxentelefon är skilsmässa den viktigaste frågan. Många undrar hur de ska göra. Ändå upplever många barn att ingen lyssnar eller fattar. BRIS har tagit fram ”Lyssna på mig- Barns upplevelser av skilsmässa och föräldrars konflikter”. Materialet riktar sig till professionella som möter barn i sitt jobb: lärare, socialsekreterare, kuratorer. Budskapet är: ”Du är viktig för barnet när föräldrarna är i kris!”.
Det är de vuxna som måste ta initiativ. Barnen märker att de verkar fatta att något är fel, men ingen frågar. Det finns en övertro på att barnen ska knacka på hos kuratorn eller någon annan vuxen. Men barn vill att vuxna ska ta initiativ! De är inte tränade på det i sin relation till vuxna. Ändå förväntas det att barn själva ska ta upp grejer när de har det jobbigt.
Text: Anna Fredriksson