Respekt och lyhördhet är en del av grunden för en god relation. Det är däremot inte alltid enkelt att få till det. Vi behöver börja med att titta på oss själva, säger familjecoachen Anncarolin Lövquist.
Text Petra Sundqvist Illustration Linda Karlsson
Goda relationer är en grundbult för att vi ska må bra, utvecklas och stärkas. Ganska självklart när vi som vuxna tänker på arbetsmiljö och våra vuxenrelationer. Men när vi pratar om vikten av god relation till våra barn eller till elever blir det lätt att det kommer tankar om att det handlar om att bli ”kompis” i något gränslöst land. Inget kan vara mera fel, säger Anncarolin Lövquist, familjecoach med lärarbakgrund, samt föreläsare om relationer och lärande i skolan och förskola.
– Att ha en god relation till ett barn innebär att ta barnet på allvar, visa respekt och vara lyhörd samt att ta hänsyn till barnets behov. Vi är likvärdiga. Det betyder däremot inte att vi har lika mycket att bestämma över. Barn behöver absolut vuxnas ledning för att utvecklas och må bra. Barn kan inte alltid skilja på vad som är behov och vad som är lust, det är en av de vuxnas viktiga uppgifter att hjälpa dem att upptäcka och förstå skillnaden mellan.
För att vi ska kunna stå kvar som vuxna och vara förankrade i det vi ser som viktigt behöver vi titta på oss själva, menar Anncarolin. Var har vi våra egna gränser? Vilka är våra behov? När hon möter familjer så handlar det ofta just om att någon upplever att den kört över sin egen personliga gräns och hamnat i att göra saker som hen egentligen inte vill. Det i sin tur leder till irritation och kanske också till onödiga konflikter.
– Det handlar ofta om vanliga saker i vardagen, att det ”är bara jag som gör”. Nu tycker jag att ordet ”offer” är onödigt starkt men det är lätt att hamna lite där. Istället behöver vi se på vilka behov vi har och hur vi kan få dem tillgodosedda. Det ligger i en människas ”gener/behov” att känna sig behövd. Det betyder att barn gärna är med och hjälper till, de vill också känna sig behövda och värdefulla i familjen, känna att de bidrar med något. De har en drivkraft att göra det men vi tar ofta bort den genom att vi till exempel tycker att vi gör det snabbast själva och så vidare. Sen blir vi irriterade när de är tonåringar och inte vill hjälpa till, då passar det oss vuxna.
Det är alltså viktigt att jag som förälder öppnar upp och berättar om mina behov. Om jag gör det och samtidigt visar intresse och respekt för barnets behov så skapar jag möjligheter för barnet att våga uttrycka sina. Men också att lära sig respektera andras.
– När barnet är väldigt litet så är vi nyfikna på vilket behov som ligger bakom det barnet uttrycker. Barnet skriker eller gnäller och vi försöker förstå om det är av hunger, trötthet, brist på närhet eller något annat som ligger bakom. Sedan händer något och vi släpper utforskandet och nyfikenheten om vilket behov som ligger bakom ett beteende och vi går mer över till att styra barnet.
Du nämnde tidigare att vi som vuxna behöver skilja på det vi upplever vara barnets lust och vad som är barnets behov. Kan du ge exempel?
– Barnet kan ha lust att inte gå och lägga sig men har ett behov av att sova. Då gäller det att vara nyfiken och intresserad och inte bara säga ”Du ska för att …” Oftast när vi visar intresse och respekt så får vi en hållbar story. Det kan handla om mörkerrädsla, det kan handla om ett löfte till en kompis att spela klart spelet på nätet eller om något annat. Och det är när vi får ta del av den berättelsen som vi tillsammans kan hitta en lösning. Det handlar alltså inte om att låta barnet få som det vill utan om att visa respekt. Att se barnets bakomliggande behov och att se om det går att möta det utan att det krockar med det behov som du som vuxen vet att ditt barn har. När vi vuxna börjar lyssna, börjar barnen prata.
Samarbete
En sak som vi ofta missar är barns vilja att samarbeta. Det var en ögonöppnare för Anncarolin när hon utbildade sig till familjecoach.
– Vi har tidigare haft en bild av barn som individer som sätter sitt eget ”jag” främst. Som egoister helt enkelt. Men så är det inte. Tvärtom så väljer barn nästan alltid samarbete. Det finns i dem och inget de behöver hjälp med. Däremot behöver vi vuxna se och förstå att det är det de försöker göra.
Men vänta nu. Barnet som lägger sig på marken och skriker. Eleven som slänger igen dörren. Hur kommer samarbete in där?
– För mig som är utbildad inom Jesper Juuls sätt att se på barn är det beteenden som visar på att barnets röst kommit bort. Det har försökt samarbeta för länge. Vi har förmodligen missat att lyssna och bekräfta barnet innan det här händer. Vi behöver absolut inte tycka att barnet har rätt, men vi behöver bekräfta barnets känslor och försöka bemöta dem.
Bekräftelsen ger barnet ett egenvärde. Om ett barn förlorar det så kan det antingen agera som ovan, i det som kan upplevas som ett utåtagerande, eller tvärtom utifrån det barnet upplever vara den vuxnes behov eller förväntningar. Till exempel den situation, som många känner igen, när vi ska lämna ett barn på förskolan och själva tycker att det är jobbigt, då kan barnet samarbeta genom att det uttrycker förälderns, kanske omedvetna, separationsångest. När en annan person lämnar går det mycket bättre, då behöver barnet inte ta hänsyn/samarbeta med en vuxen som ger dubbla signaler och förvirrar barnet.
Gränser
Genom sitt eget företag Våra relationer håller Anncarolin bland annat utbildningen Relationskompetens för föräldrar.
– Första träffen går ut på att landa lite djupare i vad just du vill i föräldraskapet. Vi har ofta inte tagit oss tid att reflektera över det. Vi är så mycket på ytan många gånger, vi hamnar i prestation. Det är lärorikt att få tillfälle att vända på saker. Till exempel kanske en förälder tycker att det är viktigt att barnet ska lära sig att säga nej. Inte falla för grupptryck. Men hur gör du själv? Och hur kommer det sig och skulle du kunna göra på ett annat sätt? Vi behöver sätta upp och tydliggöra våra egna gränser. Förankra det som är viktigt för oss i oss själva. Då kan vi stå kvar, förklara för barnet varför det är viktigt för mig som förälder. Det är oftast dom regler, gränser som vi inte är förankrade i som vi ruckar på, vacklar i.
Det finns olika sorters gränser och regler förklarar Anncarolin. Många av dem är ärvda och de är oftast i den kategorin som vi hittar just dem som inte är förankrade i oss. Där kan vi reflektera och nyfiket utmana oss själva.
– Det är när vi kan bekräfta barnets känsla och sen förklara varför det är viktigt för oss att barnet gör en viss sak som vi har möjlighet att nå fram och vi kommer oftast se att barnet uppfyller den önskan vi uttryckt.
Text: Petra Sundqvist
Illustration: Linda Karlsson
MER OM
Anncarolin Lövquist föreläser om relationellt förhållningsperspektiv för lärare / pedagoger och föräldrar.
Hon driver också företaget Våra relationer där hon coachar familjer till att utvecklas tillsammans. Hon håller också kurser och gruppträffar för föräldrar i syfte att utveckla det egna föräldraskapet och få en mer hållbar och glädjefylld vardag tillsammans.
I februari startar nästa föräldrautbildning