Stötta dig själv och var den vän mot dig själv som du är mot andra, säger Maria-Pia Gottberg och tipsar om hur vi lär oss självmedkänsla.
Självkritik är något som drar igång hjärnans stressystem och alltså gör oss stressade. Du pratar om självmedkänsla som ett sätt att ta kontrollen över självkritiken.
Vad är självmedkänsla?
– Självmedkänslan är både ett tillstånd och ett verktyg. Det handlar om att acceptera det som är, inklusive de egna känslorna och vara kärleksfullt närvarande och vänlig mot sig själv. Att visa medkänsla med sig själv är som att vara både vännen som ställer upp och finns där och den behövande som tar emot medkänslan och omsorgen – samtidigt.
Kan du ge ett exempel på hur du använt dig av det?
– Ja, som när det var många luftgropar på en långflygning, vilket jag tycker är jättejobbigt. Under flygningen tillät jag mig att känna att ”det här är jobbigt, jag är rädd nu …” Det jag brukar göra i sådana situationer är att lägga handen på hjärtat eller att jag stryker mig själv på armen. Då aktiveras oxytocinet vilket lugnar kroppen och gör hjärnan trygg. Jag stöttar på så sätt mig själv, tillåter mig att vara lugn och kan släppa taget om rädslan.
Vad hade den kritiska rösten gjort i den situationen?
– Den hade snarare sagt ”sluta sjåpa dig nu, du kan ändå inte göra någonting åt situationen.” Det låter kanske inte så illa men den inre kritikern kan vara betydligt tuffare än så också. Den klankar ner på prestationer eller talar om för mig att det jag upplever inte är okej. Inte minst har den inre kritikern svårt att tolerera känslor som rädsla, ilska, sorg, skam och ångest.
Hur får barnen självmedkänsla?
– Det handlar förstås mycket om anknytningen under de första levnadsåren och hur vi är som förebilder. När det lilla barnet upplever något som hotfullt dämpas det genom närvaron av föräldern som signalerar trygghet genom att klappa och hålla barnet. Efter hand lär sig barnet att själv reglera sina känslor. Kanske kan därför självmedkänsla fungera som ”the missing piece” för människor som inte har fått de emotionella behoven tillgodosedda under de första viktiga levnadsåren. Med yngre barn går det jättebra att använda sig av en fiktiv karaktär för att ge dem en förebild för hur hen kan prata med sig själv. Jag använder ofta Friendy -dockorna till att lära vuxna hur de kan stötta barns utveckling mot en inre stärkande röst.
Hur kan vi skapa ett bättre klimat i skolan och hemma så barnens utveckling och lärande gynnas?
– Vi behöver börja med oss själva för att vara goda förebilder för barnen. Närvarande vuxna som tar ansvar för och i god tid bromsar egen stress. Barn gör som vi och blir som vi. I värsta fall en ännu sämre upplaga av oss själva ur stressperspektiv eftersom många barn idag upplever så mycket stress omkring sig att de kanske får svårt med andra perspektiv. Barn behöver oss vuxna nu. Inte till helgen eller under rasten. Inte på semesterresan eller efter jullovet. NU. Och nu igen.
Missa inte Skolfamiljens tema Självmedkänsla i nummer 3 2017! Ute den 4 maj.