Hur skolköket hanterar frågor om specialkost skiljer sig åt mellan skolor. Men alternativ ska finnas menar Cecilia Blidö och förklarar varför.
I min mening är det ett systemfel när specialkost efterfrågas in absurdum i skolan. Allt fler skolkök talar om ökad belastning kring detta.
Vissa kommuner reviderar reglerna. Vanligen krävs läkarintyg och endast medicinska skäl godtas. Det innebär främst kliniskt bevisade födoämnesallergier. Utöver detta tillåts vegetariskt och etisk anpassning av religiösa skäl.
Alla elever har rätt till näringsriktiga måltider och kostnadsfri skolgång enligt skollagen. Ett läkarintyg kostar pengar. Mellan 350–1000 kronor beroende av vilket landsting du tillhör. En betydande summa som föräldrar tvingas betala för att skolan kräver läkarutlåtande på vad barnet ska äta. Föräldrars egna omdömen om barnet tas sällan hänsyn till trots att vissa läkare tröttnat på intygsivern. Dessutom saknas lagstöd för att avkräva läkarintyg. Är detta då rimligt?
Andra medicinska skäl är ännu svårt att få läkarintyg för trots att kostbehandling är effektiv. Elever med NPF-diagnos har ibland behovet men idag använder svenska läkare sällan kostbehandling. En del familjer tar då stöd från utländska behandlingsmetoder och forskning vilket ofta ger god effekt, inte minst i pedagogisk undervisning. Problematiken har börjat synliggöras så lättnader finns på vissa håll. Livsmedelsverkets nya råd för måltider i förskolan poängterar numera att grunden i arbetet för specialkost bör utgå från ett förtroendefullt samarbete med vårdnadshavare.
Kvalitetsmässiga etiska skäl som mat baserade på svenska råvaror vilka uppfyller miljöstyrningsrådets baskrav är ännu så länge svårare att få gehör för. Här råder en stor osäkerhet kring vad man behöver gå med på i måltidsorganisationerna.
Alla individuella behov är en stor utmaning för skolköken. Önskemål som lågkolhydratkost och modedieter är närmast omöjligt att få igenom. Inget av dessa utgör normalt någon fara för näringsbrister för friska individer. Många är ändå de föräldrar som förtvivlade berättar om att de inte blir tagna på allvar, dåligt bemötta av måltidsorganisationen som svarar: ”vi följer Livsmedelsverkets rekommendationer”.
Noterbart är att önskemål om vegansk kost tillgodoses i skolan och Livsmedelsverket avråder heller inte. Detta trots att vegansk kost medför en risk för näringsbrist, främst vitamin B12 (vilket endast finns i animalier). Önskemålen tillåts om föräldrar tar ansvar för kosttillskott till barnen. Resonemanget haltar lite sett i detta sammanhang.
Det saknas tydliga ramar och riktlinjer för vad skolan är skyldig att tillhandahålla. Alternativ bör ses över även om de inte är medicinskt motiverade. Här prövas måltidsorganisationens kundperspektiv och ställs på sin spets. Ett tydligt ledarskap krävs. Kunskap om näring prövas och skickligheten kring hur man kommunicerar med anhöriga.
Många verksamheter frågar uppgivet var gränsen går för vad ett skolkök ska tillhandahålla. I en privat verksamhet skulle man se det som en så kallad ickefråga. För där går man så långt att man överträffar kundens förväntningar.