Det handlar inte om att bli kompis med eleverna. Det är inte ens önskvärt när läraren ska vara ledare i klassrummet, säger specialpedagogen Helena Wallberg och förklarar vad ett relationellt förhållningssätt innebär.
Text: Petra Sundqvist Illustration: Linda Karlsson
Vikten av relationer lyfts ofta när vi pratar om elevers välbefinnande och lärande i skolan. Helena Wallberg är specialpedagog och författare. Hon driver också bloggen specialpedagogen där hennes engagemang för det inkluderande, tillgängliga, klassrummet är framträdande och där just relationer blir centralt i det som kallas relationell pedagogik.
– Ett relationellt förhållningssätt kan beskrivas som ett förhållningssätt där relationer står i centrum och där omgivning ses som påverkansfaktorer i situationen. Det brukar ställas mot det kategoriska perspektivet, där individens egenskaper är grunden för eventuella åtgärder. Det finns en del missuppfattningar kring det relationella förhållningssättet, som om det skulle innebära att vi inte ser den enskilda eleven.
Så är det inte, menar Helena, som förklarar att vi däremot alltför snabbt hamnar på individnivå och att det kan bli väldigt fel om vi fastar där.
– Jag älskar engelska deckare. Du vet när de utreder och slänger upp allt de vet på tavlan och diskuterar. Det är så vi behöver göra när vi ser att det är ett problem. Kartlägga är något många tycker tar tid och är svårt men det är bara så vi verkligen kan hitta vad som behövs för att det ska fungera.
Byt perspektiv
Helena förklarar att om vi till exempel upplever att en elev inte fungerar i gruppen kanske vår standardlösning är att sätta in en resurs. Eller att en elev ska jobba enskilt med en vuxen. Men om vi tittar närmare på vad som händer och när det händer kanske vi märker att det bara är vid ett speciellt tillfälle, kanske i matsalen, som det inte fungerar. Eller att det är relationen till kompisarna som är problemet och då kanske inte lösningen är att eleven får sitta ensam med en vuxen och jobba.
– Vi behöver se ur perspektivet ”individ i svårighet” stället för ”individ med svårighet”. Vi är alldeles för snabba med att se den enskilde eleven som bärare av problemet. Vi behöver förstå att både jag som lärare, miljön – organisationen, gruppen – påverkar individen. Det är ju trots allt ett socialt system med olika individer. Har vi trettio elever och tre av dem har en funktionsnedsättning så måste vi organisera för att undervisningen ska fungera för alla och för att möta gruppen som den är.
Men det är inte bara i skolan som det blir ett problem med standardlösningar. Vården hamnar oftast där också.
– Vården gör eventuellt en utredning och ger sedan rekommendationer om vad skolan ska göra utan att ha en aning om hela skolsituationen. På så sätt leder de in föräldrar på fel spår och de har sedan bestämt sig för vad deras barn behöver. Tyvärr kan dessa standardlösningar leda till att situationen förvärras. Vanliga åtgärder är när en assistent sätts in och det leder till att eleven blir mer exkluderad, för att ge ett exempel. Och jag förstår föräldrarna! Men vården har allt annat än ett relationellt perspektiv i rekommendationerna.
Men vad innebär det att skapa relationer? Ska lärarna bli ”kompis” med alla elever?
-Nej, det handlar inte om det och det är dessutom inte önskvärt när läraren ska vara ledare i klassrummet. Lärare behöver däremot bygga ett förtroendekapital. Det sker bland annat genom att bekräfta, ställa frågor på elevernas frågor, visa intresse, hälsa välkommen tillbaka efter förkylning och sådana saker. De behöver kunna lita på läraren. Det är också i den tilliten som läraren får med eleverna på att utforska kunskaper. De kanske inte är motiverade men de litar på att läraren har koll och det gör att de får en försöksvilja som sedan kan leda till motivation för skolarbete.
Det ställs så många krav på lärare. Är det rimligt att de ska ha den här kompetensen om påverkansfaktorer och lösningar utifrån det?
– Nej, det är specialpedagogisk kompetens men lärare behöver veta att det finns flera påverkansfaktorer. Och utifrån den kunskapen ta hjälp. Men det kan tyvärr vara känsligt. Därför kan det vara enklare att säga att en elev har en diagnos eller har det jobbigt hemma. Och visst, det kan vara rörigt hemma men det spelar ingen roll. Vi ska se till att det funkar i skolan. Jag förstår att lärare är övertrötta, bär på känslan att lämnas ensamma och att ha tömt sin verktygslåda. Särskilt om de inte får möjlighet att undersöka påverkansfaktorer och få tid och hjälp att utforma undervisningen så att den möter alla elever. Men, det finns alltid en väg framåt.
”Framgång är när elevers välbefinnande och lärande ökar”
Klokskap lånad från specialpedagogen.blog