Siffran för suicid och psykisk ohälsa bland unga transpersoner är hög. Skolfamiljen har träffat Lea Larsson, som arbetar för att öka kunskapen om transpersoner. Humor är ett viktigt verktyg när hon föreläser om ett tungt ämne i föreningar, skolor och andra arbetsplatser.
Foto: Maria Hornegård Tanaka
Till slut kommer den där dagen när allt helvete du gått igenom och all skit du fått kastad på dig istället blir bränslet som krävs i kampen att förändra. För Lea Larsson kom den dagen när hon var 35 år.
– Jag led väldigt mycket av psykisk ohälsa fram tills dess. Först då började jag förstå mitt eget värde och började då också tycka om mig själv. Tidigare var min självbild den som min omgivning hade tryckt in i mig. Ett självhat som egentligen inte kom från mig, utan från samhället och familjen, grundat av deras totala okunskap om transidentitet.
Det var när Lea till slut började prata om vad hon gått igenom, bland annat genom föreläsningar, och såg folks reaktioner som hon sakta började förstå att det hon gått igenom inte var normalt och att hon inte hade sig själv att skylla.
– Jag tror att jag var mellan fem och sex år när jag först började förstå att något var fel, berättar Lea. Men det var inget jag berättade för någon. När jag sedan började skolan blev det tydligare att jag hamnat fel eftersom jag då började träffa mer folk och började förstå vad skillnaden är mellan pojke och flicka. Innan dess tänkte jag inte på könstillhörighet även om man blir konstant ”könad” av alla man kommer i kontakt med.
I Leas familj var det mycket tabu kring sexualitet och avvikande identitet.
– Jag skämdes enormt mycket för att jag kände mig som en flicka. I stället för att släppa ut det så tryckte jag ner det så långt det gick och överdrev istället det som anses typiskt killigt.
Puberteten
När Lea var runt 12 så började känslorna bli svårare att trycka undan. Det var också då som Leas mamma kom på henne med att prova hennes kläder och börja experimentera med hennes smink.
– Det här var något som min familj absolut inte kunde acceptera och jag fick veta att det här var bland det sjukaste någon kunde syssla med. Mina föräldrar började låsa alla rum i huset för att jag inte skulle fortsätta och de rotade igenom mitt rum med jämna mellanrum. Dom tvångsklippte mitt hår och utsatte mig för grov psykisk misshandel.
Under sista gymnasieåret var det här det enda Lea tänkte på och hon beskriver hur olidligt det var att se kroppen utvecklas åt fel håll. Men hon hade också hört om behandling som fanns för dem med könsdysfori vilket födde ett hopp om framtiden.
– När jag för första gången kom ut inför min bästa vän så berättade hon för sin mamma som i sin tur berättade för min mamma. När jag kom hem den dagen fick jag två timmar på mig att packa några väskor och ge mig av.
Att komma ut
Ångest var ett allmäntillstånd under tiden som följde. Lea flyttade runt tills hon fick en liten lägenhet av kommunen. Utkastad hemifrån fanns det ingen väg tillbaka. Det vara bara att komma ut vilket resulterade i att väldigt många människor vände henne ryggen.
Att söka sig till vården, helt utan stöd, var svårt men ändå självklart då plan B var självmord.
– När jag väl tagit beslutet ringde min mamma och bad mig ta livet av mig för att inte dra skam över familjen.
När hon fick kontakt med vården träffade hon för första gången människor som lyssnade på henne. Till slut var utredningen klar och Lea fick påbörja en hormonbehandling. Sakta men säkert blev spegelbilden mer och mer lik den person hon kände sig som.
– Det såg även alla i min omgivning och det blev därför svårt att vistas i offentliga miljöer eftersom jag där fick både verbala och fysiska påhopp. Jag blev misshandlad, spottad på, utkastad från ställen och socialt utmobbad. Det som höll mig vid liv under den här perioden var hoppet om framtiden.
Fram till 2013 fanns det ett krav i könstillhörighetslagens att du var tvungen att sterilisera dig för att överhuvudtaget kunna få en ny juridisk könstillhörighet.
– Det har blivit bättre, vården har blivit betydligt bättre. Men den allmänna okunskapen är enorm. Även bland sjukvård, lärare och föräldrar vilket såklart är ett problem. Vi måste prata om det här och se till att transfrågan tas på allvar.
Statistiken över unga transpersoners psykiska ohälsa som alltför ofta leder till suicid visar att vi har mycket att förändra. Vi behöver utbilda skolpersonal och föräldrar för att skapa trygga rum och nya normer där barnen vågar vara sig själva.
– Idag försöker cirka hälften av alla barn med könsdysfori ta livet av sig innan dom fyllt 18 år, men betydligt fler tänker på det konstant. Och bland dessa kan ju ditt barn, din grannes barn, din elev eller någon annan du känner finnas.
Lea föreläser bland annat i skolor. Kanske den viktigaste platsen som finns för att prata om mänskliga rättigheter och allt vad det faktiskt innebär.
– Jag har själv jobbat inom skolan och helt ärligt så har lärarna sämre koll på detta än eleverna. Sverige är ett av dom länder som är mest accepterande för transpersoner och ändå är det som det är här. Det finns samma procent transpersoner i alla religioner, kulturer, länder och folkslag. Frågan är bara hur möjligheten ser ut att få vara sig själv utan att bli mördad, hotad, misshandlad eller övergiven. Jag vill påverka utvecklingen och det gör jag genom att dela med mig av min historia. Jag hoppas du också vill vara med och förändra!
Lea Larssons föräldratips:
För mig är det väldigt naturligt att se mitt barn som just ett barn och inte som ett kön. Barn förstår mycket mer än vi tror. Om barnen själva har fördomar och tabun så är det något de lärt sig av sin omgivning.
BILDTEXT;
Lea Larsson är en uppskattad föreläsare och dessutom en av Sveriges bästa rocktrummisar. Hon är också mamma till Tintin, 4 år.
Boka Lea Larsson!
Du kan boka Lea genom Kvinnliga talare eller genom Skolfamiljen.
Viktigt!
Könsidentitet handlar om det psykologiska könet. Alltså det kön som en person själv uppfattar sig som, till skillnad från det juridiska, biologiska eller sociala könet. En person med könsdysfori lider av att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten och kan därför ha en önskan om könsbekräftande behandling. Könsdysfori har inget med sexuell läggning att göra.
Källa 1177.se