Barn och unga som blir utsatta för övergrepp på nätet drabbas illa. Det säger Linda Jonsson, expert inom området, och menar också att vuxna behöver tänka om kring hur barnets verklighet ser ut.
Text: Petra Sundqvist Illustration: Linda Karlsson
Människor som utnyttjar barn finns där barn finns. Nätet är inget undantag. Barn och unga spenderar många timmar på nätet och därför behöver vi prata mycket mer om nätrelaterade övergrepp.
– Jag gillar inte uppdelningen som ibland görs, säger Linda Jonsson, socionom och Lektor vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Den mellan barns liv på nätet och det utanför. Barn sitter många timmar på nätet, det är i allra högsta grad en verklighet. De får inte gå ner på stan, vilken tid på dygnet som helst och vi låter inte vem som helst ta kontakt med våra barn där. Vi måste prata om det här och bli bättre på att börja fråga våra barn om vad som händer i deras liv.
Linda Jonsson har bland annat erfarenhet från traumamottagningen BUP Elefanten som är Region Östergötlands enhet för behandling efter fysiska och sexuella övergrepp. För tio år sedan började hon forska för att se hur barn påverkas av de övergrepp som sker genom bilder och filmer på nätet.
– Barn påverkas såklart olika eftersom det handlar om olika individer. Men barn drabbas illa. Det kan handla om rädsla för att någon ska se. Känslan av att ha blivit lurad när en, som du först blev förtjust i, sedan blir en förövare. Men många känner också skuld och skam. Och att de svikit förälder eller någon annan. De tänker att de egentligen vet att de inte ska prata med okända eller skicka bilder och att de då gjort något som de inte borde.
Att allt finns kvar på nätet kan göra att ett barn inte vill gå ut, slutar att träffa kompisar. Men det kan också göra att det blir svårt att sova, skapa ångest eller att barnet utvecklar posttraumatisk stress, PTSD.
I rapporten ”En del av verkligheten” framkommer bland annat att 25 procent av eleverna någon gång skickat en avklädd bild eller film till någon. Det var vanligare att tjejer och de elever som varken identifierade sig som tjej eller kille hade skickat bilder, än att killar gjort det. Majoriteten hade skickat bilderna till någon de kände väl. 22 procent hade skickat till någon de lärt känna på nätet och drygt 7 procent till någon som de inte visste vem det var.
– Det som sticker ut, när vi jämför med undersökningarna från 2009 och 2014, är att andelen av de barn och unga som skickar en bild efter att ha blivit tillfrågade har ökat. Vi ser att det är drygt 40 procent som säger ja.
Det finns olika anledningar till ökningen. Men en är att det normaliseras – något som ”alla” gör eller förväntas göra i relationer. Den inställningen blir också möjlig när barn och unga lämnas ensamma med förövare och potentiella sådana. Det kan finnas förklaringar, som till exempel, att fler förövare går direkt på att hota. De kan säga saker som: ”Om du inte skickar bild nu så dödar vi din syrra.” Det finns dock ingen forskning på att just det tillvägagångssättet ökat. Men hot är en vanlig strategi. En annan är att skapa en relation. Ett sätt som spelar på ett barns behov av vänskap. Ett tredje som exemplifieras i rapporten är pojkar som börjar med att komma ut som homosexuella på nätet och direkt får sexuella förslag av äldre män.
Ett övergrepp kan börja som en spännande kontakt och därefter gå över i ett mer riskfyllt beteende som att skicka avklädda bilder till att de sedan hotas till att göra saker de inte vill. De flesta barn och unga utsätts inte för sexuella övergrepp på nätet men det finns riskfaktorer som sticker ut i forskningen bland dem som utsätts.
– Barn som har sämre relation till vuxna, saknar jämnåriga kompisar, blivit mobbade, har varit utsatta för annat våld eller bevittnat våld – dessa barn och unga har en ökad risk att bli utsatta för övergrepp på nätet när vi tittar på gruppnivå. Men med det sagt så får vi inte blunda för risken att barn blir utsatta även om inte dessa riskfaktorer finns. Det kan hända, och det händer, vem som helst. Det finns inga demografiska eller socioekonomiska skillnader.
I tidigare nummer av Skolfamiljen har vi skrivit om unga och porr och om det grova våld som finns i dagens porr. Hur påverkar det våldet våra unga tror du?
– Våld ställer alltid till det vare sig vi bevittnar det eller blir utsatta. Nolltolerans är ett måste och vi måste prata om våld och benämna det som våld. Vi behöver utbilda om våld så att vi kan prata om det som vi pratar om andra saker. Våga fråga. Vi kan inte vänta.
I rapporten Barn utsatta för sexuella övergrepp på nätet* framkommer tydligt att de behövs både förebyggande och rehabiliterande insatser.
Det förebyggande arbetet handlar om att utbilda, vuxna och professionella, men också barn och unga så att de tidigt får kunskap om vad ett sexuellt övergrepp är och vad man kan göra om man blir utsatt.
– Skolan är bästa platsen för att utbilda barn och unga i det här. Jag skulle också önska att sexualundervisningen handlade mer om relationer och respekt så att vi kan stärka barn och ungas sexuella integritet.
Linda har jobbat med de här frågorna i många år nu och var också med att starta Barnafrid, ett nationellt centrum för kunskap om våld mot barn vid Linköpings universitet. Sedan hon började och fram till nu har forskning bedrivits och rapporter skrivits och utbildning har skett. Vi har fått en grooming-lag, flera förövare har blivit dömda för våldtäkt över nätet och Me too-rörelsen har öppnat upp för att prata om sexuellt våld.
– Jag hoppas att vi kommer att se en skillnad i forskningen framöver och att barns och ungas möjligheter att berätta ökar. Som det är idag berättar barn, om de berättar, för en kompis. Då ska det barnet bära den berättelsen. Viktigt att prata om skillnaden mellan bra och dåliga hemligheter och att det är att hjälpa sin kompis som blivit utsatt när man berättar för en vuxen. Därför behövs också kunskap om kompisstöd stärkas så att man vet vad man kan göra när en kompis blivit utsatt.
Den allra bästa skyddsfaktorn är ett aktivt föräldraskap.
– Det ställer krav på oss vuxna att kommunicera med barnet. Vara engagerade. Inte låta dömande när det kommer till nätet. Genom mina egna iakttagelser har jag märkt att föräldrar inte alltid är så stöttande när barn råkar ut för saker på nätet. Vi kanske skuldbelägger genom att ifrågasätta nicknames till exempel. Övergrepp har bagatelliserats när det sker över nätet men vår forskning visar att det kan vara lika illa för den som blir utsatt.